Maithai

Nej det blev ingen kör, är totalt inte på humör för det. Jag har nu gått tillbaka till att släcka lyset och stirra rakt fram. Och jag känner mig trött. Vill bara sova, det blir alltid så. Hela tiden. Hade Emma här förut, och när jag inte är ensam är det som att jag kan hålla mig själv uppe, men jag fixar det inte när jag är själv.

Det rusar i mig. Frustration, vrede, raseri och hat blandas med förtvivlan och tröstlös sorg. För att jag inte kan förmå mig att tycka om mig själv. Den där känslan av att jag inte duger till nånting. Att jag gör andra illa.

Emma har för övrigt lovat att fixa till min blogg, men hon backar säkert snart med tanke på att jag blev eld och lågor och krävde tokhysteriska proffsdesigner. Fick till slut nöja mig med att den kommer att bli lila.


Ah, idag är det kör. Vetesjutton om jag kommer närvara där, för den läraren har inte alla indianer i båten. Hon sjunger sopranstämman fast hon inte är sopran hon. Hemskt spännande. Och helt omöjligt att lära sig hur sångerna går eftersom hon inte kan ta tonerna. Perfekt.

Har man inget att göra kan man ju alltid vara lite huslig. Själv stod jag just i tvättstugan och vek handdukar och tryckte in mängder med skitig tvätt i maskinen. Fick dock fejka lite och ringa pappa för att ta reda på vilket program jag skulle sätta igång, är inte så hemma på den där maskinen än. Det här kommer förmodligen sluta med att jag börjar städa också, ve och fasa.

Jag var hur som helst till Studio Q när jag bokade mina tider, så om en vecka ska jag dit. Ögonfransförlänging och förstärkning av naglarna. Kan inte ens se fram emot det just nu, känner mig bara så misslyckad för att jag inte ens kan få mina egna naglar att växa ut av sig själv. De går bara av.

Ja det är inte jag som ska det, jag är och förblir en trivselnisse som helst ligger i soffan och äter vindruvor, men min häst, han har det inte lätt han inte. Han hade ont i ryggen i januari och nu jäklar är han satt på ett träningsprogram som skulle mörda de flesta. Moahaha. Men snygg har han blivit, nu är det muskelmassa och kraft i hästen, han som var en sån speta förut. Målet är satt på SM i november, men före det ska vi kvala. Vi har varit så nära, så nu ska det nog gå.

Men idag är det träning för min tränare, och jag som ligger nere på botten just nu vill bara stanna inne. Jag vill släcka ljuset och sitta på min säng i hörnet som jag brukar göra. Det kanske är bra att jag måste bege mig ut, men det tar emot just nu. Hoppas nu att det känns bättre när man tragglat piruetter och serier i en halvtimme.

Mitt Buzzador paket kom idag, Buzzador är en sån där sida där man anmäler sig och får prova saker gratis, sen bedömer man sakerna och får poäng för det. Jag fick mitt första paket idag, med ProViva Female fruktdrycker. Det kändes iaf ganska bra att komma hem till ett stort paket. Och extra plus för att smakerna är Mango och Jordgubb, jag är tokig i mango, alla former. Drack upp en själv nyss, intalade mig att det är ju bra om jag testar själv innan jag delar ut dem till andra. De är bra för magen och hjälper en att ta upp järn, och det kanske jag kan behöva nu. Den var jättegod! Så nu har jag ett litet lager i kylen som jag ska be folk att testa.

     

Har nu kommit hem från jobbet, det var plågsamt men jag överlevde. Idag är det en riktigt dålig dag, en sån när jag hatar mig själv och marken jag går på. Det knäpper bara till. Jag kan inte tänka klart just nu, för allt jag ser är en misslyckad, hemsk och ful människa. Jag kan ingenting.

Jag försökte döva min depression med att gå och boka tid för att fixa naglar och ögonfransar, men vad hjälper det? Jag kanske ser lite bättre ut, men det hjälper inte mot den där klumpen inom mig som aldrig blir nöjd.

Kom just på att iiih, det är sånglektion idag! Jag älskar verkligen mina sånglektioner, men insåg för någon vecka sedan att det är slut snart. Jag fyller tjugo och får inte fortsätta. Tragiskt. Min sånglärarinna är en pärla. Många ska tydligen hata henne, men jag kan inte förstå varför. Hon är ljuvlig. Anousha, utbildad operasångerska och koloratursopran. Min nya idol. Och hon gillar mig! Första gången jag sjöng för henne hann jag värma upp i cirka en halvminut innan hon stoppade pianot, tittade på mig och sa "Du funderat på opera? Fin röst." jag trodde jag skulle smälla av. Hon är magisk. Och varje gång vi övar så försöker hon pressa upp mig en ton till "jag vet du kan, det finns där." Jag svävar. 

Jag måste se till så jag får privatlektioner av henne sen, för det måstemåste måste jag. Man känner sig som tidernas operadiva när man går därifrån, för det är alltid "Och nu pratar du inte, det är kallt ute, var rädd om stämbanden!" Jag kan leva med att det första hon gjorde när vi skulle ha första lektionen var att syna mig, fråga hur gammal jag var, och när jag sa "Nitton" svarade hon  "Ser ut som fjorton." Det gör inget. Kan hon få mig att sjunga rena skalor får hon gärna skratta åt mig också.

Sitter här i godan ro jag och äter köttbullar direkt ur skålen. Jag ska koka makaroner att ha till alldeles snart men det funkar utmärkt såhär tills vidare. Funderar på Mimmis förslag om att lyxprostituera oss. Jamen det kanske skulle vara lukrativt? Men jag har ju inga lårhöga lackstövlar så det faller ju liksom där. Mina går ju bara till knät hallå.

Ja just det, bilder var det ja. Ska kolla igenom det lilla lager jag fixade.



Kolla va! Jag ler ju nästan! Herregud, jag pissar nästan på mig av stolthet.

Jag har faktiskt umgåtts lite med min kamera, jag har fixat och trixat och bytt blixt och jag har till och med rotat fram manualen också, och så har jag då tagit en del bilder på mig själv. Får se om det blev så mycket bättre. Ser fortfarande betydligt bätter ut live. Vem vill komma och kolla? Ska ladda upp dem när jag får tid. Det vill säga efter att jag varit i stallet och luftat den där dressyrmaskinen jag har i min ägo. Har upptäckt att mitt ego mår bra av att hästen går bra. Men det är trist att rida när ingen tittar på. Teaterapan i mig tycker att det är att kasta bort talang. Tror bestämt att jag måste hyra in publik.

Mötte Musse på vägen ut till min morgontidning. Utekatt my ass, den kissen hänger på låset varje morgon. Livsnjutare kan vi också kalla honom, han skulle offra sin svans för en plats i soffan. Inte för att någon annan får plats när han väl lagt sig, men ändå. Söt. Dammvippan till svans är uppe också. Den är, jag svär, lika stor som han själv. Vi kan väl kalla honom symmetrisk.

  

Ja jag säger ju det. Tulpaner. Fint, visst, men alltså? Jag ska sätta upp övervakningskameror och laserstrålar som bryts när man passerar. Jag ska fånga den där trädgårdstomten.

Alltså jag fattar inte riktigt detta. Det växer tulpaner på lite slumpvis utvalda platser på vår gräsmatta. Rätta mig nu om jag har fel, men jag är helt bombis på att tulpaner, det är en lökväxt. Och således ingenting som bara kan poppa upp av sig själv, för tro mig, JAG har aldrig införskaffat några tulpaner. Så nu undrar jag, helt försynt, Vem sjutton har varit och planterat tulpanlökar på vår gräsmatta?

Verkligen übersnabb uppatering nu då, jag ska rusa till bussen för att åka till jobbet. jag ska, när jag får tid, ha lite kvalitetstid med min kamera och försöka ta bilder på mig själv när jag inte ser superbutter och dubbelhakan ut. Gudarna ska veta att DET kommer ta tid, jag ser aldrig bra ut på bild. Synd, jag som är så snygg annars, ähum.

Kickette har för första gången gjort mig besviken. Eller, en av läsarna. Min Fernando, som alltid varit "Nando" när jag började följa honom i Spanien, kallas tydligen "Fer" eller "Fern". Det låter så himla fel för mig, så nu blev jag bara deppig. MEN sagda läsare hade kontakter, nån kompis som var kompis med... Eh ja ni fattar. Ska nog b.i hysteriskt bra kompis med henne. Och det är utmärkt för hon är engelsk och kan inte läsa det här. Mohahaha.

Jag börjar lugna ned mig lite. Men att det skulle krävas en timme på en parkbänk framför teatern var väl kanske inte vad jag hade väntat mig. Men jag behövde det nog. Det är så mycket i mitt huvud som inte borde vara där, och som inte har nån sanning bakom. Rena demoner. De är ute nu, men inte jämt. Det snurrar för fort ibland.

Jag ställer höga krav på mig själv. I min ögon är jag nämligen en simpel medelmåtta, om ens det. Värdelös väser det i mitt öra. Fet. Oduglig. Självisk. Pina. Och jag vet inte vad jag ska tro på ibland. Speciellt inte när jag är uttröttad och inte har krafter att kämpa emot. Men jag börjar lära mig.

Jag hatar verkligen hur jag tycker synd om mig själv. Jag hatar hur ynklig jag är och hur jag blir ledesn för precis allting. Och frågar någon vad som är fel kan jag inte ens svara. För jag vet inte. Jag vet ärligt talat inte varför minsta sak kan få hela min värld att bara rasa helt, så att allt jag gör är att ligga i min säng med ansiktet mot väggen. Jag hatar det för det är inte jag. Jag hatar att vara rädd att bli sviken och lämnad. Jag hatar att det finns nånting i mig som vägrar tro att jag skulle kunna vara älskad. Jag hatar att se mig i spegeln och inte tycka om vad jag ser.Jag hatar pressen och ångesten att alltid vara stark och duktig, som förväntar sig att jag ska klara att vara vaken och upptagen 18 timmar om dygnet. Jag hatar den där pressen jag har på mig att göra alla nöjda med mig, för den innebär att jag inte gör de saker som jag vill. Jag hatar att det är jag som får dåligt samvete när jag börjar bestämma saker själv.

Men mest av allt hatar jag vad det här får mig att göra mot människor jag älskar. Jag hatar det. 

Jojomen, jag har börjat fatta vad folk menar. Jag själv tappade bort mig för länge sen. Gud hur jag skulle vilja veta hur man får tillbaka sig själv, för mitt jag sitter fast nånstans mellan eviga bussresor, jobb hela nätter, en häst som ska hållas i kondition och ångest för att mina föräldrar försöker manipulera mig att börja plugga pronto. Gärna något som de valt. I en stad de valt. Jag orkar liksom inte. Och bryter jag ihop, då är lösningen alltid alltid alltid att sälja hästen. Som om han vore problemet.

Och så den där eviga rädslan som jag alltid bär med mig. Den där rösten som alltid säger till mig att Men är du dum, varför skulle någon vilja ha dig? Jag försöker att inte höra, men jag vet inte om jag är stark nog att stå emot.