Maithai

Jojomen, jag har börjat fatta vad folk menar. Jag själv tappade bort mig för länge sen. Gud hur jag skulle vilja veta hur man får tillbaka sig själv, för mitt jag sitter fast nånstans mellan eviga bussresor, jobb hela nätter, en häst som ska hållas i kondition och ångest för att mina föräldrar försöker manipulera mig att börja plugga pronto. Gärna något som de valt. I en stad de valt. Jag orkar liksom inte. Och bryter jag ihop, då är lösningen alltid alltid alltid att sälja hästen. Som om han vore problemet.

Och så den där eviga rädslan som jag alltid bär med mig. Den där rösten som alltid säger till mig att Men är du dum, varför skulle någon vilja ha dig? Jag försöker att inte höra, men jag vet inte om jag är stark nog att stå emot.