Maithai

Sådärja. Efter att ha varit ute på en hel del villovägar som inte var sådär vidare bra har jag nu köpt min första kärlek. LG Shine kommer om ca 2-7 arbetsdagar. Yay!

Fan i helvete, de kan inte tycka bra om mig på jobbet inte. Jag kom in i godan ro imorse, och det allra första som händer är att de säger åt mig att nu ska stället pyntas, så jag ska blåsa upp ballonger! Paniiik! Vet ni hur himla livrädd jag är för ballonger? Givetvis var det ingen som trodde mig, liksom hallå, varenda unge älskar väl ballonger? Ja det kanske de gör, det ser ju himla mysigt ut, men enligt mig är det där djävulens påfund och borde utplånas. De smäller ju för sjutton! Jag har klena nerver, rår inte för det, fnyft...

Det var dock ingen som lyssnade på mina förskrämda protester, utan jag fick vackert ställa mig vi den där hightech-apparaten de har och blåsa upp 50 himla ballonger. Jag var lika nervös varje gång, buhu. Gud hjälpe mig, men jag lever iaf än. Och ingen small, tack. TACK. Puh. Ny dag imorgon.

Min gårdag började ordinärt vardagstrist, med jobb och djävulskap. Trött var jag, kändes som ögonen skulle gå i kors. Kom hem, och så skulle jag åka och rida. Men jag kände bara NEJ, jag orkar inte sätta mig i den där rutan till ridbana och traggla piruetter och seriebyten till leda, så istället drog jag på mig mina fulaste raggsockor, grova stallkängorna (de ser ut att vara typ storlek 55) och min fetaste stalljacka. Istället för den vanliga rykten med lätt pedantvarning så vispade jag bara av hästen lite snabbt med en borste, på med grejerna och sen bar det av ut i skogen. Min väluppfostrade (nu för tiden...) och väldigt kinkiga dressyrhäst blev eld och lågor, och snabbt gick det. Full galopp på skogsvägarna, åkrar, ängar och Näsbysjön bara visslade förbi. Härlig känsla var det, med fartvind i ansiktet och illröda kinder ovanför halsduken, och kraften av 650 kilo muskelpaket som arbetar i full fart under en. Det var väldigt skönt att bara släppa på prestigen och inte behöva tänka på stilen. Sen vände vi och red hemåt i ölångsam takt, då hann man ju till och med se sig om lite. Rosa himmel, kände mig lite som i någon form av romantisk film, typ Seabisquit.

      Lite mysigt ser det väl ut va? Missade dock sjön, den befinner sig lite mer åt höger, men Benny ville inte stå still...

Fick dock sota lite för det senare, vaknade imorse hos Jösse (Jag bjuder in mig själv dit kanske liiite oftare än vad som är rimligt...) med en fet slempropp i halsen och rosslade värre än en gammal gubbe med svarta röklungor...

Jag är bara så trött. Trött och sur och putt och grinig och...you name it liksom. Irriterad på allt, jag skulle plugga matte på komvux och höll på att skrika mig fördärvad när två högljudda damer satt och babblade i "mitt" rum som faktiskt skulle vara ett "tyst" studierum. Jag bara gissar på att det kan vara för att jag fick jobba stängning igår och det går inte några bussar efter elva på vardagar, upptäckte jag. (Inte ett ord Jösse, inte ett ord) Så pappa fick hämta mig, jag var inte hemma förrän två, och så fick jag ändå gå upp tidigt för den där himla matten. Bara påminn mig om att aldrig mer jobba stängning i city, jag hatar det! (De ringde igen nyss, tur att jag inte kan jobba stängning vardagar då...)

Jag vill bara sova. Jag har sagt det förr, man har inga bekymmer medan man sover.

Jeez, läste nyss Hugs blogg, och blev underligt känslosam. Alla dumma småbekymmer som man normalt brukar dras med bara försvann för ett litet tag, och så insåg jag, gråtmild som vanligt, att oavsett vad, så har jag ju er. Ni vet ju vilka ni är, hoppas jag, och jag insåg hur otroligt mycket det betyder för mig att jag har er. Och jag kände att jag skulle kunna offra vad som helst för vem som helst av er, även om det kanske inte kan verka så alla gånger. Jag vet att jag är bortskämd och självisk ibland, men det gör inte att jag bryr mig mindre om er. Ni betyder allt för mig.

Kärlek raringar. Jag har stunder som den här ibland.

Jag vill haaa den här, jaa det vill jag...

Hehe, jag har lämnat in min ledighetsansökan nu jag, mycket nöjd. Ljög friskt och kallade det för "Skidsemester och julfrirande med FAMILJEN", hihihi (Ni får väl stå ut med att vara min familj då, haha. Jag är mamma, btw...)

Sen drömde jag mardrömmar om att min chef hånskrattade rått när hon fick reda på att jag ville vara ledig, hrm... Tur att det inte är jag som drömmer sanndrömmar...

Dövade mina sorger, främst efter min lila topp som är spårlöst borta, genom att sätta mig vid asos.com och hm.com och beställa hem nya saker. Det känns SÅ mycket bättre nu. Den här skönheten ska förgylla mina dagar i fortsättningen:

Det här skulle vara så mycket lättare om jag bara fick prata om det, men för det första har jag ingen aning om vad jag ska säga eller hur jag ska få det ur mig utan att allt bara blir fel,  och för det andra känns det bara som att jag tränger mig på, så det blir inte så mycket av det...

Hela situationen känns så olustig, och mitt fel är det. Vet inte hur jag ska kunna rätta till det bara. Och nu känner jag mig ännu mer tjatig och gåpåig, jeez. Min vanliga reaktion, att vilja älta saker, den är på, men för en gångs skull är det inte så enkelt som att bara hoppa på första bästa tillgängliga kompis och ösa ur sig allt. Balansgång är inget jag har bra koll på, det riskerar bara att bli jättefel hela tiden. Och jag är rädd, för jag vet ju så väl att alla goda råd jag kommer få kommer leda i samma riktning, och den är tvärtemot den riktning jag vill gå åt.  Det spelar liksom ingen roll att jag ändå är för feg för att gå "min" väg, jag vill ändå inte höra att den är fel.

Och så vet jag att det här egentligen är helt fel forum att lufta mina bekymmer på, de känns ganska små och betydelselösa jämfört med andra saker som sker runt mig. Men jag kan ändå inte låta bli att bry mig om mina egna små problem, rår inte för det. Fan.

And I must follow on the road that lies ahead
And I won't let my heart control my head.

Nu har jag börjat igen, jag står med spaden i handen och har börjat gräva. Min egen grop. Den här gången är det dock inte min noja som spelar spratt med mig, den här gropen har jag tyvärr grävt själv med egna krafter.Jag kan inte förstå hur jag kunde låta mig själv falla så. Det finns ju gränser uppsatta för sånt här, men mitt huvud (mitt hjärta) lever inte fter uppsatta regler. Jag mådde ju så bra, och nu kommer allt över mig här. Tänk om, tänk om jag bara hade kunnat hålla tyst där. Då hade allt varit bra, frid och frökd och allt det där. Men jag kan ju aldrig det. Jag vill så hemskt gärna hålla saker inom mig för att bespara folk en massa lidande, men det slutar alltid på samma sätt. Jag kan inte hålla mig. Jag blir så arg på mig själv! Specielt som det här inte skadar mig, utan andra.