Maithai

Jag har, eller har haft, många vänner, många som jag älskat och fortfarande älskat så mycket mitt hjärta klarar. De flesta har jag, tyvärr, någon gång gjort fruktansvärt illa. Jag menar det inte, men jag låter oftast mina egna problem gå ut över andra, och det är något som jag inte ser, innan det är försent. Jag brukar nämligen vara alltför upptagen med att hålla reda på mig själv och mina sorger och motgångar, för att ha ork att se andras. Jag växte upp ensam, utan syskon, och så länge jag kan minnas har det varit mina behov som gått först, mina önskningar som ska uppfyllas, och mina krav som ska tillgodoses. Jag har alltid sett det som att jag inte ska behöva nöja mig med något halvdant.

Men så, till slut, så gick det över gränsen, och hela min värld vändes upp och ned. Jag hade till slut drivit det för långt. Min oförmåga att stanna till och tänka efter , att i förväg se vad konskevenserna blir, fällde mig till slut, och jag har ingen annan än mig själv att skylla.

Jag vände mig till en av mina trygga portar, M, som kan vara en av de klokaste människor jag känner. Hon sa till mig att ibland, så kanske man måste tänka över om den här striden är värd att ta? Är det värt att låta världen gå under för att den pizza man vill ha inte finns, att man inte kan välja glassort eller ett par timmars sömn på en obekväm plats, eller för att man alltid är övertygad om att man själv har rätt? De flesta som växer upp med syskon är vana att kompromissa, mötas halvvägs och ställa up och offra sig för andra. Så även de med föräldrar som ställt krav på sina barn. Inte jag. Jag har vallats genom livet i en trygg bubbla, och nu kan jag knappt ta ett andetag utan att få hjälp. Jag är van att så som jag vill ha det, så blir det, och är det inte så från början, då går det bra att få ett utbrott tills de runt dig viker sig. Det kanske allra värsta, är att jag själv inte sett det felaktiga i detta förrän nu.

När jag väl började se att man inte lltid kan få som man vill, gjorde jag tvärtom, vilket blev fel även det. Jag har alltid hatat att se människor som aldrig har egna åsikter. "nej jag vet inte, jag tycker som du.", men jag inser att jag nästan är likadan själv. När jag vill att andra ska bli nöjda låter jag dem bestämma, med följden att jag nu inte har mycket integritet kvar alls. Jag har blivit feg. Ängslig.

Har jag gjort något dumt, eller betett mig illa, och det blir tyvärr mer och mer ofta, så går jag helt in i mig själv, drar mig undan och blir tyst. Jag skäms, och är inne i mitt huvud helt övertygad om att den jag varit dum mot inte vill ha mig där. Följden brukar bli att folk tror att jag inte är intresserad av att göra saker bra igen, eller att jag tycker att den personen ska komma till mig och göra allt bra. För att jag är för feg för att jobba på det själv. Jag känner ju själv hur dumt det här är, när jag vet hur jag vill att någon ska bemöta mig om det skulle vara tvärtom, att jag blivit sårad. J, den som oftast utsätts för det här, gör precis så som jag önskar att jag kunde. Ber om ursäkt, försöker muntra upp en och jobbar för att saker ska bli som vanligt igen, bra igen. Fortsätter tjata om vad som är fel tills hon har dragit det ur en. Jag älskar henne, och alla andra som inte ger sig, för det, och jag känner nu att jag måste jobba för att hitta dit själv. Hur skulle man känna om de som betyder mest för en undrade vad som var fel, och gav upp på en gång om man inte genast svarade? Så gör jag. Jag ger upp för att jag har fått någon fix idé om att jag inte vill tvinga mig på folk, att de inte vill att jag ska det. För mig har det gått så långt att jag knappt vet hur man gör längre. Jag vågar ju inte. Det är något i mig som håller mig undan och får mig att sitta tyst någonstans.

Jag måste lära mig att kompromissa, mötas på halva vägen, ibland nöja mig med att saker är som det är (jag brukar bli arg och upprörd för att saker inte blir precis som jag tänkt mig) och att offra mig för andra. men som M (också ensambarn) sa; "Vi är ju inte vana vid det här, som för alla andra är en självklarhet, så när man väl gör så, offrar sig, kompromissar och ställer upp, så vill man så otroligt gärna att andra ska se hur man offrade sig." Så är det faktiskt. När man gjort något fint för någon man tykcre om mycket, då känns det stort om man vill att andra ska se det. Men för det flesta är det ju bara vanligt hyfs och ordentlig uppfostran. Jag har också en uppfostran, men en helt annorlunda. Jag fick allt jag någonsin kunde önska mig när jag var liten, allt det som mina föräldrar inte fick, och fick lära mig att aldrig någonsin nöja sig med hälften. Jättebra saker på vissa sätt, men jag fick aldrig lära mig att samsas, dela med mig och stötta.

Så ibland önskar jag att jag hade startat med andra förutsättningar. Men eftersom det inte går, så måste jag nu se till att lära mig nya saker istället. För mig, och för de som betyder något för mig.