Grubbel

Vet du hur svårt det är? Att låtsas. Att jag gått vidare. Att du inte betyder något, att jag inte känner något och att allt är bra? Det är inte sant. Varje dag känns det. Varje gång jag ser dig. Men jag kan inget göra. Du är inte min. Jag har ingen rätt till dig. Kan inte ställa några krav eller komma med några ultimatum. Men jag kan vänta. Och det gör jag. För även om du tror att jag släppt det, att det är lugnt och att jag gått vidare, så hoppas jag än. En liten del av mig värker fortfarande, längtar efter dig. Varför? Vad är det som gör det? Vad drar mig mot dig, när det är så fel? Jag vet inte. Men på något sätt, är jag fortfarande lika bunden till dig som jag alltid varit. Sen första början.


Jag tror jag tillhör dig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback