Ibland är klagolåten mer allmän och inriktad på hur jobbigt man har det och hur synd det är om en, och herregnu vad det är tröttsamt och slitit på jobbet och gud vet vad.
Men ibland... Ibland finns det tillfällen när jag skulle kunna gnälla, bli sur och vara elak. Men jag kan inte. Någontign inom mig stoppar mig. Inte ett ont ord kan jag få ur mig, inet till någon annan. Aldrig. Jag sväljer det och ältar det bara inom mig. Varför? Lojalitet skulle jag tro. Det finns människor som skulle kunna göra vilket elände som helst mot mig, men jag skulle ändå försvara dem inför andra. För vad som helst.

0