Maithai

Kände att min dag rasade ganska bra här. Mamma flyttar utomlands om typ två veckor. Härligt att få veta när man vaknar. Kände att jag behövde tänka på något annat så jag tog hästen och gav mig ut i skogen. Det var så skönt, lugnt och tyst, och ganska varmt, och så hästen som skrittar längs grusvägen. Hoppas det blir sommar snart.

Jag mycket att tänka på och många svåra saker att bestämma, det tär på mig. Orkar inte vara glad så ofta, jag bara sjunker ned och funderar. Apatisk blir jag faktiskt. Hur jag än gör blir det fel, känns det som. Någon kommer bli besviken. Eller så blir jag ledsen. Det är mycket som drar i mig åt olika håll. Jobbigt att bli vuxen. Det var så enkelt när man var liten. Eller, ganska enkelt. Man behövde i alla fall inte ta så många svåra beslut. Och blev man ledsen så grät man och så fick man tröst och så var det bra igen. Svårt att få tröst när man är snart tjugo, känns löjligt att be om det. Ibland, när man känner att man bara vill gråta, då skulle det vara skönt att bara bli vaggad och vyssad och få höra att allt kommer att bli bra. Men jag får aldrig det längre. Man får bara höra att du är vuxen nu. Blir vuxna aldrig ledsna?

Jodå, jag tog mig iväg till gymmet till slut, och nu kan jag väl typ knappt stå upp. Gudars.  Det är lustigt det där, går jag förbi gymmet en dag när jag inte ska träna, då ser man högvis med fräscha grabbar som droppar in genom de där dörrarna, men när JAG ska träna, då får man trängas med gamla gubbar med obehaglig kroppsodör och tanter som skulle börjat för tjugo kilo sen. Härligt.

Avslutade med at köpa en burk Nutella som jag ätit upp själv.

Ja jag hade ju planer på att bege mig till gymmet idag, men jag orkar inte alltså. Det är inte själva grejen att träna som är jobbig, utan att släpa den förbaskade väskan fram och tillbaka varje gång. Tror ni att det kan vara gångbart att lämna väskan där i ett av skåpen? Gärna hänga upp handduken på ett element och tvätta kläderna i duschen också, skitbra idé, verkligen. Bra Malin. Jag misstänker att de klipper hänglåsen varje kväll eller nåt. Hum. Måste fundera ut nåt där.

Jo, jag har tänkt mig att jag ska ha ett sånt. Jag ska spara pengar. Buhu. Har inte satt upp riktlinjer för det hela men oavsett, herregud vad jobbigt det kommer bli. Kan tänka mig att jag kommer drabbas av ungefär samma abstinensbesvär som rökare, alkoholister, narkomaner och andra junkies. Men egentligen, jag behöver inte mer kläder (Två fulla klädställningar, två hyllor). Eller skor (En vägg). Eller något annat man har på sig för den delen (Resterande yta på mina 4x5 meter walk in closet). Men ååh, känslan av att hitta den där perfekta toppen, eller klänningen, eller ett par jeans som sitter som om de vore gjorda efter en själv, den är för härlig. Och när man betalar, och får inköpet fint ihopvikt i en fin kasse som man får ta med hem. Jag älskar de där hårdare påsarna med snörhandtag, det känns så lyxigt. H&M's i plast ger inte samma känsla. Vi har en butik i Gävle (Fico!) som har helt underbar påsar i brunt och beige, med bruna sidenband som handtag. Det är ju värt att handla där bara för påsen. Mmm... Men inget mer sånt på ett tag. Fnyft.

Funderar på att uppväga för mitt framtida icke-shoppande genom att bli lite mer aktiv med min blogg. Har man "shopaholic" som namn kanke man har handat lite ja, ähum. Kan jag ju alltid börja visa här, så att Mimmi får gnissla tänder lite extra. Har äntligen tagit tillbaka min kamera från mamma så jag kan ju alltid terrorisera min omgivning med "dagens outfit" som en äkta mainstream modebloggare, *Ondskefullt skratt"

Ack den som ändå vore fotbollsfru. Tänk vilka syner man skulle mötas av när man vaknade varje morgon.



Minus kläderna hade jag tänkt mig. Öh, och fotbollen, kände att den kanske inte skulle bidra med så mycket utanför planen. Men för all del. Jag kan tänka mig att stå ut med den också.

Det är inte JÄTTEKUL att spara pengar när butikerna hänger ut såna här undersköna skapelser känner jag då...

Oj, ja jag tänkte ju gå upp tidigt och vara duktig men se hur det gick med det. Sitter fortfarande inbäddad i rosa morgonrock och håret i en knut på huvudet. En vanlig morgonlook som jag brukar sprta. Wohoo.

Är det bara jag som känner den här härliga skadeglädjen man får när ens ex ser ut som en påse jordnötter? Kanske, det kan ju vara jag som är eeevil, men whatever. Såg hur som helst mitt ex när jag skrev högskoleprovet i lördags, och jesus. Han hade rätt långt hår när vi gick skilda vägar, och det hade han klippt nu. Men inte luggen. Den gick fortfarande till hakan och säkert mer, så resultatet blev klara elviskomplex, helt utan samma finess. Jag kom intetont anande vandrande genom korridoren på väg mot cafeterian för min andra brownie för dagen, men jag fick slänga mig in bakom en pelare för ett kort skrattanfall innan jag och mitt stoneface fortsatte. Kluckade sedan förnöjt hela dagen vid tanken.

Insåg sen att jag får ju skämmas ändå, för jag har ju faktiskt varit tillsammans med sagda påse jordnötter. Skyller på ungdomligt oförstånd. För att gottgöra det hela tänkte jag lägra någon riktigt het typ, vart jag nu ska hitta en sån i Gävle. Kan bli ett intressant projekt faktiskt.

Ja man är ju en ganska dålig barnvakt stundtals till lilla bloggen. (Jag tänker envist hävda att det är för att man känner sig hopplöst träig och trist efter att man har läst Mimmis blogg, men det kan vi ju tvista om senare)

Tills vidare tänke jag underhålla herrskapet med alla dödligt trista saker som skett i min vardag, för att ingen ska känna sig dåligt uppdaterat med mitt fantastiska liv eller så.

Anyway.

Var till tandläkaren för någon vecka sen. Himla livat, lagade en hel tand och fick ny tid för efterkontroll i juli. Härligt, som jag kommer längta. Tröstade mig för min förlamade läpp med att köpa en ny tröja på H&M (Jag ser nu ut som modellerna i katalogen, inte för att jag är lika snygg utan för att jag också kan påträffas klädd i enbart kläder från H&M vissa dagar.) och sedan ägna en halvtimme inne på MQ för att min väska, köpt på just MQ, bestämde sig för att pipa när jag gick in är. Kände mig som en påträffad tjuv, men det är faktiskt inte mitt fel att de hade glömt ett sånt där yttepytte larm i en av innerfickorna. De hittade inte på det heller, utan det gjorde undertecknad själv när jag kom hem, efter att de hade vänt in och ut på den och tömt den utan resultat.

Ringde Kungliga Operan (seriös namedropping, ingen märkte nåt, jag fick det att låta som att jag dagligen ringer Operan och telefonminglar lite va?) för att gnälla lite över mina biljetter till Svansjön som är tämligen värdelösa just nu eftersom föreställningen är inställd. Fick höra att jag skulle komma in  med dem till kassan och få pengarna tillbaka. Eh. Ja, jo, det skulle jag ju kunna göra om jag inte bodde tjugo mil därifrån, men det var ju en världslig sak. Tog ut en del aggressioner på tjejen i luren och fick till slut höra att jag kunde skicka dem rekommenderat. Som tack tänker jag nu skicka dit Mimmi med biljetterna för att krångla lite extra. Utmärkt.

Sen tänkte jag just vara lite fashionista och publicera dagens outfit eller motsvarande för det ska ju tydligen vara gångbart i den här branschen, men jag pratade just med Mimmi som påstod att det var så tråkigt med folk som bara lade ut dagens outfit och ojade över varifrån deras tröja kom (H&M, anyone?) så jag skippar det och låtsas att jag inte alls hade tänkt det från början. Man är ju kreddig.

Sen så har mitt klumpiga sinne gett sig tillkänna igen. Hur många minns kassaapparaten? (Sen dess har jag slagit ytterligare kroppsdelar, men ska jag skriva upp hur ofta jag slår i saker och står och svär på ett ben så får Svea Rikes Lag en ordentlig match, så vi skiter i det och konstaterar att jag borde klä mig i bubbelplast och inte högklackat istället.) jag lyckades nämligen välta ned min kompis bärbara dator på golvet när jag skulle ned från hennes säng (loftsäng, fråga inte) så nu glappar ett uttag och internet funkar inte. En annan är ju envis som en åsna och kan inte medge att man har fel, så jag bad inte om ursäkt heller. Dum idé. Det blev liiiite dålig stämning, och kvällen kulminerade i att jag stormade ut och slog igen dörren efter mig med näsan i vädret à la spansk telenovela eller valfri dramatisk såpopera. Gud vet vad jag kommer få göra för att gottgöra för det där. Här klagade man på ett ospännande liv för inte alls längesen, och bönhörd blir man. ´Tack det räcker nu, tillbaka till trist tack.

Ja, jag kände att det var läge att visa upp mina nyinköp här. De kommer anlända om ett par dagar. Vilken lycka. :)

       

Hör jag ett ord till om den där jävla resan skriker jag, okej?

---

Jag gillar min nya lägenhet, det gör jag, men det luktar konstigt. Inte äckligt eller så, utan konstigt. Inte hemma. Det stör mig lite, det känns som att jag är på besök hos någon och inte som att jag bor där. Okej, jag bor inte där helt och fullt, men ändå. Det är väldigt konstigt. Jag är inte van.

Jag satt för mig själv och tänkte förut. Jag var blivit så annorlunda. Jag var ganska lugn förut, men det är jag inte längre. Jag kan bli hysterisk för ingenting, eller rosenrasande, eller så bryter jag ihop i tårar. Eller så sitter jag bara och stirrar rakt fram och känner mig så nere att jag inte ens orkar resa mig. Eller så är jag kvittrande glad, och det är väl då jag går att umgås med. Men det värst är när jag blir ledsen för ingenting. Jag hatar att känna mig så förtvivlad. Jag vill inte gärna vara såhär men hur gör man för att fixa det? Hur?

Shit, det är illa när till och med jag börjar fundera på om det inte skulle vara rasande snyggt med en tatuering. Har nästan velat det förut också, men min rädsla för blod och nålar har jag inte rått på. Plus att jag inte gärna skulle vilja ha något bara för ATT, utan det ska ju gärna betyda något också. Men nu har jag till och med hittat ett par förslag som jag gillar, gud i skruven.

En streckkod. Jeez. Det skulle nog vara jag det.

"Den som tror att pengar inte kan köpa lycka vet bara inte vart man ska handla" Det är synd att det är så väldigt långt.

Men jag tror att jag skulle vilja ha den i nacken i alla fall.

Ska nog fortsätta grubbla över det här. Kan börja med att fixa mina sorgliga små naglar...

Jag dör en aning här. Kolla på dem bara:

Det skulle diskuteras resa igår ja. Gud vad jag ångrar att jag följde med dit, jag visste ju på ett plan precis hur det skulle gå, det vill säga precis som alla andra gånger som den där himla resan kommer upp...

Får väl börja med att berätta att när det kommer till resor, så finns det två sorter som jag uppskattar, och det är 1. Solsemester och 2. Shoppingresa. Dock har jag ända sedan jag var liten haft hejdlöst roligt åt backpackerresor, av den enkla anledningen att jag vet precis hur jag skulle vara om jag följde med på en sån. Gnällig. Jag skulle gnälla över att sovplatsen var äcklig, att jag inte fått duscha på en HEL DAG, gud förbjude, att jag hade ont i fötterna, "är vi framme snart" och att min väska var tung. Jag skulle gnälla över att det var för varmt, för kallt, för kvavt och för fuktigt, jag skulle gnälla över maten och fan och hans moster. Jag vet om det där, och därför tänker jag inte sätta mig i den sitsen. Det är ändå ingen som skulle orka med mig då.

När jag är på semester vill jag ha det skönt och bekvämt, och viktigast av allt, jag vill veta vart jag kommer bo när vi väl är på plats. Blotta tanken på att hitta nåt vandrarhem på plats skrämmer skiten ur mig. Gud vet vart man kommer hamna. Överlag hyser jag ett mycket stort förakt för vandrarhem. Inte för att hotellen alltid är så mycket bättre, men eget badrum, det bara kräver jag. Den här inställningen brukar leda till att folk tycker jag är snobbig, och jag tänker inte ens säga emot, men att jag vet om det betyder inte att jag uppskattar en loppbiten skrubb till vandrarhemsrum mer för det.

Sen är jag av naturen en väldigt lat person, och är jag på solsemester, då gör jag banne mig inget mer ansträngande än att knalla ned till stranden. Möjligtvis kan jag ta en tur till baren för att få min apelsinjuice.
Det finns inget i världen som skulle kunna få mig att ge mig ut och fotvandra. Det kan jag göra hemma, vi har fina skogar i Storvik också.

En sak som verkligen irriterade mig på sagda planeringsmöte, det var det här med att det alltid hette "alla fyra". Jämt. "Alla fyra kanske inte alltid vill göra samma saker" "Vi kanske inte kan åka alla fyra tillsammans hela tiden". Vadå fyra? Vi var ju FEM där.

Och så har jag ingen jättelust att åka till Sydamerika, men det skulle jag väl med lite vilja kunna leva med. Men det stör mig att så fort man bara andas att vi kan åka till Dominikanska Republiken, för vi har ändå ett hus där och ska man absolut åka runt i Sydamerika så är det inte så himla långt upp dit, (Och jag får min solsemester tack så mycket...)  så börjar det muttras och hummas och vips har nån bytt ämne och vi är tillbaka vid Peru, inkaleder, Machu Picchu eller nåt annat himla stenröse som ligger 5000 meter upp på ett berg och kräver grova kängor och fiskarhatt för att man ska kunna ta sig dit. Nämner Hug huset i Thailand blir det dock ett jäkla liv i luckan och samtliga vill absolut dit ett par veckor, fastän det är på andra sidan jordklotet. När man är "en" i "fyra mot en" har man inte så mycket att komma med heller.

Sen har jag vissa svårigheter att ta mig iväg en tre-fyra månader runt jul, så mitt förslag var nästa sommar, för då kan jag faktiskt följa med, men oooh nej, givetvis inte, i vinter ska det vara. Ha så kul då ni då.

Jag. Blir. Så. Less.

Jag var ändå mest bara i vägen så jag gick och satte mig på toa istället. Lugnt och skönt.

Jag tänker drömma mig bort till MINA drömsemestermål.

 

Kerala, Indien

 

Gaspar Hèrnandez, Dominikanska Republiken

 

Le Coco Beach, Mauritius (Hotellet vi bodde på)



Maldiverna


Och nu slog visst Susanna Kallur världsrekord här också.