Oasis
Var på Oasis på Globen igår, det var ganska bra, men jag stod bakom det lokala basketlaget eller vad det kan ha varit, och nån nisse stod en bit ifrån och rökte. Väldigt mysigt. Min stora stund var istället att Ceasars spelade Candy Kane och att Coffeehouse by George på Globen Shopping hade god ciabatta. Just give me Westlife goddamnit.
Hehehehe
Fick ett samtal av ett sånt där företag som gör panelundersökningar för någon vecka sedan. Arma människa. Han skulle fråga om resor förstår ni. Och inte bara OM jag rest, utan HUR och NÄR. Han fick lyssna bra länge han. När vi sedan var klar med utlandsresorna för december, då ville han veta om inrikesresor också. För hela året. Han grät nästan till slut, när han hade fått inhämta information om mina resor kors och tvärs med hästen till Vanbro, Gnesta, Sundsvall, you name it.
Moving on. Här kommer lite bra tips från skrattnet (utmärkt sida) om hur man blir av med telefonförsäljare:
Moving on. Här kommer lite bra tips från skrattnet (utmärkt sida) om hur man blir av med telefonförsäljare:
De 14 bästa sätten att bli av med telefonförsäljare
- Försäljaren: (Presenterar sej)
Du: -Vänta lite, jag ska bara byta telefon...
*Klick*
Om de ringer upp igen, bara upprepa... - Om dom vill låna ut pengar, så berätta att du just begärt dig själv i konkurs och att du verkligen skulle behöva lite pengar.
- Om dom börjar med att säga "Hur mår du idag?" svara, "Varför vill du veta det?" Eller så kan du säga "Vad glad jag är att du frågade, därför att ingen verkar bry sig nuförtiden och jag har så många problem, min ischias blir bara värre, mina ögonfransar trillar av, min hund dog precis...." När de försöker sälja igen så fortsätt bara att prata om dina problem.
- Om dom säger att det är Anders Andersson från XYZ företaget så be dom bokstavera sitt namn, be dem sedan bokstavera företagets namn, fråga var företaget finns. Fortsätt att fråga personliga frågor eller frågor om företaget så länge som behövs.
- Denna fungerar bäst om du är kille:
Telefonförsäljare: "Hej, mitt namn är Hanna och jag företräder Buffel & Båg...."
Du: "Häng kvar en sekund....(Några sekunders paus)
Okej, (prata med hes, sexig röst) Vad har du på dig?" - Gör några glädjetjut och låt glad och överraskad. "Hanna!! Är det verkligen du? Kära nån! Hanna, hur har du det?" Förhoppningsvis så får Hanna ett par sekunders huvudbry medan hon försöker komma på vem i hela friden du är och hur ni känner varandra
- Säg "Nej" upprepade gånger. Se till att varje nej inte låter likadant och fortsätt att mala på även när dom pratar. Detta är roligast om du klarar av att hålla på tills dom lägger på.
- Om RödaKorset ringer och undrar om du kan ställa upp som jourhavande kompis, svara med den mest olyckliga röst du kan uppbringa: "Jag har inga vänner, vill du bli min?"
- Om dom tvättar mattor: "Går det att tvätta bort blod? Jaha. Men getblod eller MÄNNISKOblod då?"
- Låt personen säga allt sitt och ge endast nödvändiga svar som "Jaha", "Verkligen", "Spännande!". Sen när de undrar om du vill köpa produkten eller tjänsten, så fråga om dom vill gifta sig med dig.
- Säg att du jobbar för samma företag. Exempel:
Telefonförsäljare: Hej, det är Nisse från Bonniers.
Du: Bonniers!! Oj, dom jobbar jag också för! Var ringer du ifrån?
Telefonförsäljare: Öhhh.. Uppsala.
Du: Häftigt, så det sitter ett gäng där. Hur är affärerna/vädret? Synd att företaget har en policy som hindrar att vi säljer till anställda. Äsch, Vi hörs! - Svara telefonen. Så fort du inser att det är en telefonförsäljare lägg luren ifrån dig och skrik "Ahhhh.... Hjälp!" Lägg sedan på.
- Säg till telefonförsäljaren: "Tyvärr, jag kan inte prata just nu, men kan inte jag få ditt hemnummer så kan jag ringa när jag har bättre tid." När dom lite besvärat svarar att de inte kan ge ut sitt hemnummer säg, "Jag förstår, du vill inte att främlingar ringer hem till dig! Nu vet du hur jag känner det."
- Säg till försäljaren när han ringer; -Min tid är dybar, jag tar 500 kr i timmen, du kommer att behöva mitt bankkontonummer (räkna upp siffrorna, helst flera gånger och be dem läsa upp det). Okej, fick du med det? Jag tar tid från och med nu! Nå, vad vad det nu du ville...?
För övrigt
Så har detta varit en sällsynt pissig dag. Vaknade med huvudvärk, jobbade, och fick sen släpa mig hemåt genom två dec slafsigt snömodd. Kånkade två väskor och en påse, och sen körde bussen fast och fick dras loss efter 40 minuter. Oh joy.
Men gårdagen var en höjdare, så det väger upp.
Har även glatt mig själv med en del inköp. Fyndade två t-shirts med tryck, en cremefärgad spets tröja och en tight svart poloklännign för totalt 279 kronor på Gina, och nu väntar jag på att dessa skönheter ska hitta hem till mig. :D
Men gårdagen var en höjdare, så det väger upp.
Har även glatt mig själv med en del inköp. Fyndade två t-shirts med tryck, en cremefärgad spets tröja och en tight svart poloklännign för totalt 279 kronor på Gina, och nu väntar jag på att dessa skönheter ska hitta hem till mig. :D
Grubbel
Vet du hur svårt det är? Att låtsas. Att jag gått vidare. Att du inte betyder något, att jag inte känner något och att allt är bra? Det är inte sant. Varje dag känns det. Varje gång jag ser dig. Men jag kan inget göra. Du är inte min. Jag har ingen rätt till dig. Kan inte ställa några krav eller komma med några ultimatum. Men jag kan vänta. Och det gör jag. För även om du tror att jag släppt det, att det är lugnt och att jag gått vidare, så hoppas jag än. En liten del av mig värker fortfarande, längtar efter dig. Varför? Vad är det som gör det? Vad drar mig mot dig, när det är så fel? Jag vet inte. Men på något sätt, är jag fortfarande lika bunden till dig som jag alltid varit. Sen första början.
Jag tror jag tillhör dig.
Jag tror jag tillhör dig.
Uhn Tss
"Can't read my, can't read my, no he can't read my poker face..."
Ibland, då är det en välsignelse att gömma sig bakom sin fixade, känslokalla mask, för att slippa känna det som sliter sönder dig inombords. Skulle du kunna komma mig inpå livet?
Ibland, då är det en välsignelse att gömma sig bakom sin fixade, känslokalla mask, för att slippa känna det som sliter sönder dig inombords. Skulle du kunna komma mig inpå livet?
Det ska böjas i tid
Nu undrar jag, är det för tidigt att leta bikini? Jag är ju lite off här efter en massa veckor borta, men den här känner jag att jag skulle vilja ha i sommar:
Just ja
Ooooch så en bild på underverket:
Klavertramp
Det känns som att inget blir rätt just nu. Allt jag gör blir fel, och när jag försöker göra något åt det blir det bara värre, eller så går något annat fel. Jag menar bara väl, men det spelar ingen roll, det går ändå snett, jag förstår inte. Lyckas alltid såra någon på vägen. Fastän jag bara försöker hitta en lösning. Inget är bra. Inget funkar. Alltid någon i kläm, något som misstolkas, någon mer som blir sårad, arg, ledsen.
Gör jag något rätt?
Gör jag något rätt?
Sanz
Min nya laptop är up and running, han heter Sanz och ska finnas vid min sida länge. :D
Organdonation
Jag hittade den här hos Mimmi (http://blogg.gd.se/momentsofmimmi/) och den rörde mig långt inne.
Den dagen kan komma då min kropp ligger vit på ett vitt lakan på ett sjukhus och läkarna fastställer att min hjärna inte fungerar. Ge då mina ögon till en man som aldrig sett en soluppgång eller kärleken i en människas ögon. Ge då mitt hjärta till någon vars eget hjärta bara gett henne ändlösa dagar av smärta. Ge mitt blod till någon tonåring som drogs fram ur bilvraket så att han får uppleva och se sina barn leka. Ge mina njurar till en människa vars liv vecka efter vecka är beroende av en maskin. Ta mina ben, varje muskelfiber och nerv ur min kropp och finn en metod som gör det möjligt för ett invalidiserat barn att gå. Utforska varje skrymlse, ta mina celler om de behövs så en pojke kan heja på sitt favoritlag och en döv flicka få höra regnet smattra. Bränn det som blir kvar av mig och sprid askan i vinden. Om ni måste begrava något, begrav då mina misstag, mina fel, svagheter och mina fördomar.
Tänkvärt
Jag har, eller har haft, många vänner, många som jag älskat och fortfarande älskat så mycket mitt hjärta klarar. De flesta har jag, tyvärr, någon gång gjort fruktansvärt illa. Jag menar det inte, men jag låter oftast mina egna problem gå ut över andra, och det är något som jag inte ser, innan det är försent. Jag brukar nämligen vara alltför upptagen med att hålla reda på mig själv och mina sorger och motgångar, för att ha ork att se andras. Jag växte upp ensam, utan syskon, och så länge jag kan minnas har det varit mina behov som gått först, mina önskningar som ska uppfyllas, och mina krav som ska tillgodoses. Jag har alltid sett det som att jag inte ska behöva nöja mig med något halvdant.
Men så, till slut, så gick det över gränsen, och hela min värld vändes upp och ned. Jag hade till slut drivit det för långt. Min oförmåga att stanna till och tänka efter , att i förväg se vad konskevenserna blir, fällde mig till slut, och jag har ingen annan än mig själv att skylla.
Jag vände mig till en av mina trygga portar, M, som kan vara en av de klokaste människor jag känner. Hon sa till mig att ibland, så kanske man måste tänka över om den här striden är värd att ta? Är det värt att låta världen gå under för att den pizza man vill ha inte finns, att man inte kan välja glassort eller ett par timmars sömn på en obekväm plats, eller för att man alltid är övertygad om att man själv har rätt? De flesta som växer upp med syskon är vana att kompromissa, mötas halvvägs och ställa up och offra sig för andra. Så även de med föräldrar som ställt krav på sina barn. Inte jag. Jag har vallats genom livet i en trygg bubbla, och nu kan jag knappt ta ett andetag utan att få hjälp. Jag är van att så som jag vill ha det, så blir det, och är det inte så från början, då går det bra att få ett utbrott tills de runt dig viker sig. Det kanske allra värsta, är att jag själv inte sett det felaktiga i detta förrän nu.
När jag väl började se att man inte lltid kan få som man vill, gjorde jag tvärtom, vilket blev fel även det. Jag har alltid hatat att se människor som aldrig har egna åsikter. "nej jag vet inte, jag tycker som du.", men jag inser att jag nästan är likadan själv. När jag vill att andra ska bli nöjda låter jag dem bestämma, med följden att jag nu inte har mycket integritet kvar alls. Jag har blivit feg. Ängslig.
Har jag gjort något dumt, eller betett mig illa, och det blir tyvärr mer och mer ofta, så går jag helt in i mig själv, drar mig undan och blir tyst. Jag skäms, och är inne i mitt huvud helt övertygad om att den jag varit dum mot inte vill ha mig där. Följden brukar bli att folk tror att jag inte är intresserad av att göra saker bra igen, eller att jag tycker att den personen ska komma till mig och göra allt bra. För att jag är för feg för att jobba på det själv. Jag känner ju själv hur dumt det här är, när jag vet hur jag vill att någon ska bemöta mig om det skulle vara tvärtom, att jag blivit sårad. J, den som oftast utsätts för det här, gör precis så som jag önskar att jag kunde. Ber om ursäkt, försöker muntra upp en och jobbar för att saker ska bli som vanligt igen, bra igen. Fortsätter tjata om vad som är fel tills hon har dragit det ur en. Jag älskar henne, och alla andra som inte ger sig, för det, och jag känner nu att jag måste jobba för att hitta dit själv. Hur skulle man känna om de som betyder mest för en undrade vad som var fel, och gav upp på en gång om man inte genast svarade? Så gör jag. Jag ger upp för att jag har fått någon fix idé om att jag inte vill tvinga mig på folk, att de inte vill att jag ska det. För mig har det gått så långt att jag knappt vet hur man gör längre. Jag vågar ju inte. Det är något i mig som håller mig undan och får mig att sitta tyst någonstans.
Jag måste lära mig att kompromissa, mötas på halva vägen, ibland nöja mig med att saker är som det är (jag brukar bli arg och upprörd för att saker inte blir precis som jag tänkt mig) och att offra mig för andra. men som M (också ensambarn) sa; "Vi är ju inte vana vid det här, som för alla andra är en självklarhet, så när man väl gör så, offrar sig, kompromissar och ställer upp, så vill man så otroligt gärna att andra ska se hur man offrade sig." Så är det faktiskt. När man gjort något fint för någon man tykcre om mycket, då känns det stort om man vill att andra ska se det. Men för det flesta är det ju bara vanligt hyfs och ordentlig uppfostran. Jag har också en uppfostran, men en helt annorlunda. Jag fick allt jag någonsin kunde önska mig när jag var liten, allt det som mina föräldrar inte fick, och fick lära mig att aldrig någonsin nöja sig med hälften. Jättebra saker på vissa sätt, men jag fick aldrig lära mig att samsas, dela med mig och stötta.
Så ibland önskar jag att jag hade startat med andra förutsättningar. Men eftersom det inte går, så måste jag nu se till att lära mig nya saker istället. För mig, och för de som betyder något för mig.
Men så, till slut, så gick det över gränsen, och hela min värld vändes upp och ned. Jag hade till slut drivit det för långt. Min oförmåga att stanna till och tänka efter , att i förväg se vad konskevenserna blir, fällde mig till slut, och jag har ingen annan än mig själv att skylla.
Jag vände mig till en av mina trygga portar, M, som kan vara en av de klokaste människor jag känner. Hon sa till mig att ibland, så kanske man måste tänka över om den här striden är värd att ta? Är det värt att låta världen gå under för att den pizza man vill ha inte finns, att man inte kan välja glassort eller ett par timmars sömn på en obekväm plats, eller för att man alltid är övertygad om att man själv har rätt? De flesta som växer upp med syskon är vana att kompromissa, mötas halvvägs och ställa up och offra sig för andra. Så även de med föräldrar som ställt krav på sina barn. Inte jag. Jag har vallats genom livet i en trygg bubbla, och nu kan jag knappt ta ett andetag utan att få hjälp. Jag är van att så som jag vill ha det, så blir det, och är det inte så från början, då går det bra att få ett utbrott tills de runt dig viker sig. Det kanske allra värsta, är att jag själv inte sett det felaktiga i detta förrän nu.
När jag väl började se att man inte lltid kan få som man vill, gjorde jag tvärtom, vilket blev fel även det. Jag har alltid hatat att se människor som aldrig har egna åsikter. "nej jag vet inte, jag tycker som du.", men jag inser att jag nästan är likadan själv. När jag vill att andra ska bli nöjda låter jag dem bestämma, med följden att jag nu inte har mycket integritet kvar alls. Jag har blivit feg. Ängslig.
Har jag gjort något dumt, eller betett mig illa, och det blir tyvärr mer och mer ofta, så går jag helt in i mig själv, drar mig undan och blir tyst. Jag skäms, och är inne i mitt huvud helt övertygad om att den jag varit dum mot inte vill ha mig där. Följden brukar bli att folk tror att jag inte är intresserad av att göra saker bra igen, eller att jag tycker att den personen ska komma till mig och göra allt bra. För att jag är för feg för att jobba på det själv. Jag känner ju själv hur dumt det här är, när jag vet hur jag vill att någon ska bemöta mig om det skulle vara tvärtom, att jag blivit sårad. J, den som oftast utsätts för det här, gör precis så som jag önskar att jag kunde. Ber om ursäkt, försöker muntra upp en och jobbar för att saker ska bli som vanligt igen, bra igen. Fortsätter tjata om vad som är fel tills hon har dragit det ur en. Jag älskar henne, och alla andra som inte ger sig, för det, och jag känner nu att jag måste jobba för att hitta dit själv. Hur skulle man känna om de som betyder mest för en undrade vad som var fel, och gav upp på en gång om man inte genast svarade? Så gör jag. Jag ger upp för att jag har fått någon fix idé om att jag inte vill tvinga mig på folk, att de inte vill att jag ska det. För mig har det gått så långt att jag knappt vet hur man gör längre. Jag vågar ju inte. Det är något i mig som håller mig undan och får mig att sitta tyst någonstans.
Jag måste lära mig att kompromissa, mötas på halva vägen, ibland nöja mig med att saker är som det är (jag brukar bli arg och upprörd för att saker inte blir precis som jag tänkt mig) och att offra mig för andra. men som M (också ensambarn) sa; "Vi är ju inte vana vid det här, som för alla andra är en självklarhet, så när man väl gör så, offrar sig, kompromissar och ställer upp, så vill man så otroligt gärna att andra ska se hur man offrade sig." Så är det faktiskt. När man gjort något fint för någon man tykcre om mycket, då känns det stort om man vill att andra ska se det. Men för det flesta är det ju bara vanligt hyfs och ordentlig uppfostran. Jag har också en uppfostran, men en helt annorlunda. Jag fick allt jag någonsin kunde önska mig när jag var liten, allt det som mina föräldrar inte fick, och fick lära mig att aldrig någonsin nöja sig med hälften. Jättebra saker på vissa sätt, men jag fick aldrig lära mig att samsas, dela med mig och stötta.
Så ibland önskar jag att jag hade startat med andra förutsättningar. Men eftersom det inte går, så måste jag nu se till att lära mig nya saker istället. För mig, och för de som betyder något för mig.
Marchesa, Louboutin
När (Märk väl när, inte om) jag blir snuskigt rik (och helst gift med Nando också, men det hörde visst till en annan historia) så tänker jag börja samla på Marchesas klänningar. De där två är ju genier, jag säger ju att det krävs tjejer fö att göra riktiga drömklänningar! Jag planerar även att bonda ordentligt med Herr Louboutin, för han kan mycket väl vara Gud i mänsklig skepnad. Se, och lär:
Vackert.
Vackrare
Det är sånt här som verkligen får mig att vilja sälja min själ till djävulen. Eller bara till första bästa som vill betala så jag kan köpa dem...
Och till sist, fulländning. Kolla bara på dem! Kurvan under foten, den perfekta urringningen, som bara kommer visa de första två tårna, som ett lite decolletage. Klacken, i svart och rött, som smalnar av till en sylvass spets, nästan ett vapen, som sedan tonas ned av perfekt mandelformad tå. Elakt och sött på samma gång.
Döda mig.
Kommentarer... överflödiga. Jamen ni ser väl själva?
Vackert.
Vackrare
Det är sånt här som verkligen får mig att vilja sälja min själ till djävulen. Eller bara till första bästa som vill betala så jag kan köpa dem...
Och till sist, fulländning. Kolla bara på dem! Kurvan under foten, den perfekta urringningen, som bara kommer visa de första två tårna, som ett lite decolletage. Klacken, i svart och rött, som smalnar av till en sylvass spets, nästan ett vapen, som sedan tonas ned av perfekt mandelformad tå. Elakt och sött på samma gång.
Döda mig.
Kommentarer... överflödiga. Jamen ni ser väl själva?
Skärpning
Min trogna läsarskara (Mimmi) har klagat på att jag aldrig uppdaterar, och visst, man ska inte uppdatera för att man känner att man måste, men jag vill ju, men kommer inte på något att skriva. Ny approach. Skriv vilket skit som helst, bara man skriver. Guuud vad bra.
Min sätta-bo hets fortsätter, men har nu gtt in på ett mer kreativt sidospår. Jag syr. Med min lilla maskin.. *trallar* Så nu kan jag snart ha mina kläder, yay, Gud är god och allt det där.
Funderar på att pimpa lite av mina läder, jag har hysteriskt mycket pärlor och krafs i en posh liten box som jag skulle kunna använda. Jag älskar nämligen sånt. Broderier, paljetter, glitter... Spets! Jag blev lycklig som en unge när spets blev trendigt.
Apropå trendigt, så är väl det värsta som finns folk som slänger ut hela garderoben för att den blivit otrendig? Skulle man leva så skulle man ju behöva byta ut hela rasket fyra gånger om år. *Funderar på möjligheterna med sånt leverne* Eller åtta, om man är en riktigt patetisk slav och följer både Haute Couture OCH Prêt a Porter modet. Nej, ja älskar när folk har en egen stil, en personlig, som de bara uppdaterar med någon enstaka grej när modet svänger. Det, och när folk bara skiter i allt och kör på sånt de gillar. Med det har jag inte sagt att jag gillar Agyness Deyn (ge dig tokstolla, vi VET att du heter Laura), för Det. Gör. Jag. Inte.
Doutzen däremot... Ljuva flicka, visa hur du gör!
Min sätta-bo hets fortsätter, men har nu gtt in på ett mer kreativt sidospår. Jag syr. Med min lilla maskin.. *trallar* Så nu kan jag snart ha mina kläder, yay, Gud är god och allt det där.
Funderar på att pimpa lite av mina läder, jag har hysteriskt mycket pärlor och krafs i en posh liten box som jag skulle kunna använda. Jag älskar nämligen sånt. Broderier, paljetter, glitter... Spets! Jag blev lycklig som en unge när spets blev trendigt.
Apropå trendigt, så är väl det värsta som finns folk som slänger ut hela garderoben för att den blivit otrendig? Skulle man leva så skulle man ju behöva byta ut hela rasket fyra gånger om år. *Funderar på möjligheterna med sånt leverne* Eller åtta, om man är en riktigt patetisk slav och följer både Haute Couture OCH Prêt a Porter modet. Nej, ja älskar när folk har en egen stil, en personlig, som de bara uppdaterar med någon enstaka grej när modet svänger. Det, och när folk bara skiter i allt och kör på sånt de gillar. Med det har jag inte sagt att jag gillar Agyness Deyn (ge dig tokstolla, vi VET att du heter Laura), för Det. Gör. Jag. Inte.
Doutzen däremot... Ljuva flicka, visa hur du gör!
*Satt i halsen*
Herre min skapare. Här sitter man och smörjer in sig efter duschen med min underbara hudkräm som jag fått av min mami. Kom så på att jag kanske skulle kolla vad skräpet kostar utifall det kommer behövas en ny. Dum idé Malin. Lancôme Absolue Premium bx kostade 120. US Dollar. Det, eh, blir kanske ingen ny sån.
Sätter bo
Jag vet inte vad det har flugit i mig, men oj så jag fixar och har mig. Jag kom hem, och gud vet om jag inte fått någon form av hjärnhinneinflammation eller annan personlighetsförändrande åkomma, för jag har börjat organisera saker. Det, kan jag lova, är inte alls likt mig. Jag har tvättat alla kläder jag tog med mig tll Sydamerika på egen hand, jag har sorterat in allt i garderoben, jag har gått igenom Itunes och sorterat, jag har släpat fram min symaskin och organiserat i sylådan, sytt upp ett par byxor och sytt in ett par andra, jag har bäddat om sängen, grundligt, satt upp mitt tvättade myggnät som sänghimmel, och rensat ur mina smyckeskrin
Nästa projekt blir att måla byrån som står i källaren, så jag slipper den fula underklädeslådan, samt att sortera mina cdskivor och alla kort jag tagit. Ska ocksa ta itu med bokhyllan och sminkbordet. Yup.
Nästa projekt blir att måla byrån som står i källaren, så jag slipper den fula underklädeslådan, samt att sortera mina cdskivor och alla kort jag tagit. Ska ocksa ta itu med bokhyllan och sminkbordet. Yup.
Nytt år!
Ja, nu är jag alltså hemma igen, och då tänkte jag pass på att visa upp ännu ett frågeformulär totalsnott av min Emma. :)
1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Åkte till Sydamerika
1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Åkte till Sydamerika
2. Höll du några av dina nyårslöften? Hum. Jag hade förmodligen inga.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Nej inte vad jag vet... Pinsamt annars!
4. Dog någon som stod dig nära? Farfar
5. Vilka länder besökte du? Holland, Frankrike, Brasilien, Paraguay, Argentina, Uruguay och Tyskland.
6. Är det något du saknade år 2008 som du vill ha år 2009? Vet inte, någon att mysa med?
7. Vilket datum från år 2008 kommer du alltid minnas, och varför? 25/12, För att jag var så otrolígt dum.
8. Vad var din största framgång i år? Tja, jag vann MsvA pa 65,81 %, det är bra.
9. Största misstaget? Låta mitt humör gå över styr.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig? Förkyld, och slagit i tårna så manga gånger att jag är förvånad att de sitter kvar än...
11. Bästa köpet? Skulle vilja säga min resa, men på grund av... ja, dumma saker, så vet jag inte. Har ett par nya snygga jeans här..
12. Vad spenderade du mest pengar på? Resan
13. Gjorde någonting dig riktigt glad? En gång när J väckte mig.
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om år 2008? Love by Grace
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Mycket ledsnare
16. Vad önskar du att du gjort mer? Ansträngt mig mer för dem jag älskar.
17. Vad önskar du att du gjort mindre? Stressat.
18. Hur tillbringade du julen? Med J på Ilha Grande
19. Blev du kär i år? Ja, eller, nästan, och fick hjärtat krossat
20. Hur många one night stands? 4
21. Favoritprogram på TV? Desperate Housewives, Top Model
22. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året? Nej...
23. Bästa boken du läste i år? Remember Me?
24. Största musikaliska upptäckten? Hayley Westenra
25. Något du önskade dig och fick? C
26. Något du önskade dig men inte fick? Eh, C...
27. Årets bästa film? Wall.E
28. Vad gjorde du på din födelsedag? Jobbade, och firade med J
29. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Om jag hade lärt mig att behärska mig. Varit lugnare.
30. Hur skulle du beskriva din stil år 2008? Glamour, med stil
31. Vad fick dig att må bra? J
32. Vilken kändis var du mest sugen på? NandoNandoNando
33. Vilken politisk debatt engagerade dig mest? Förlåt?
34. Vem saknade du? E, M,M, T, J
35. De bästa nya människorna du träffade? RG, massa hostelmänniskor
36. En värdefull läxa du lärt dig i år? Folk tål inte hur mycket som helst...
37. Citat? "Peta I er den där nu så de kan börja med den där maten snart..."
38. Övrigt: Ånger...
39. Citera en sångtext som summerar ditt år:
Thought I couldn't live without you
It's gonna hurt when it heals too
It'll all get better in time
Even though I really love you
I'm gonna smile 'cause I deserve to
It'll all get better in time
