Maithai

Jag har blivit så fruktansvärt labil och det skrämmer mig så innerligt, jag har ingen aning om varifrån den här eländiga människan jag blivit kommer ifrån. Jag lever utan gråzoner, ena stunden är jag mitt vanliga jag, glad och skämtsam som jag brukar vara, och så säger det bara pang, för någon löjlig, obetydlig småsak, och plötsligt sjunker mitt vanliga jag undan, och allt jag vill är att antingen skrika och gorma tills rösten inte längre bär mig, eller sjunka ihop och gråta till jag inte har några tårar kvar. Och det som är värst är att varje gång det sker så skjuter jag alla människor som jag älskar och bryr mig om allt längre ifrån mig och det gör mig så rädd. Så rädd inför tanken att jag till slut ska ha drivit det så långt att de inte längre orkar och vänder mig ryggen.

När jag är ensam plågas jag av mina störda, paranoida tankar som jag inte vill kännas vid, eftersom jag vet att det bara är nonsens som jag skapar själv i mitt huvud, men de biter sig fast så hårt och jag blir inte av med dem, fastän jag så gärna vill, jag vill bli som jag alltid varit förr. Jag kan bara inte ta kontroll över mig själv och jag skäms så oerhört över hur jag beter mig, hur jag kan behandla mina allra bästa vänner på det sätt som jag gör. Det skrämmer vettet ur mig att se och höra saker som jag sagt och gjort. Hur jag beter mig som en bortskämd, uppmärksamhetstörstande barnunge, hur jag agerar martyr för att få som jag själv vill. Det äcklar mig, men jag vet inte vad jag som skulle kunna få mig att sätta stopp för mig själv. Snälla förlåt och hjälp mig. Det här är inte den människa jag vill vara.